Lunchrast

Liveuppdatering från jobbet

Ungefär såhär ser mina lunchraster ut. Sörjer att jag inte kan läsa barometern, eftersom frukost med barometern är min bästa stund på dagen. Får nöja mig med Dominion Post, som är dubbelt så stor som en vanlig tidining och inte ihophäftad? Mitt största i-landsproblem just nu. 

Har ju påstått att allt är som vanligt igen, efter jordbävningen (förutom företaget som flyttat in i vårt vardagsrum). Men det är ju bara hemma på min gata i stan. Tydligen ska stans största köpcentre rivas, och invånarna i en stad på sydön har inte kunnat köra in eller ut ur stan fören nu osv. Och tydligen är det ca 90% risk att det kommer en till stor jordbävning inom en månad efter den förra. Håll tummarna för oss :))) 

Klart slut på uppdatering, nu ska jag fortsätta göra large soy dry cappocino with extra shot to take away. Osv 🙂 

Annonser

Hutt River Trail

dsc_0964dsc_0967collagedsc_0972dsc_0976dsc_0978dsc_0983dsc_0992dsc_0999dsc_1002collage2dsc_1006dsc_1022

Mina kollegor har blivit min egna lilla turistinformation, och förra veckan tipsade kocken mig om att gå Hutt River Trail. Sagt och gjort, på lördagen tog jag tog min lilla ryggsäck och tog tåget till Lower Hutt. På något sätt lyckas jag alltid hamna i ett industriområde/märklig förort/längs med motorvägen, när jag försöker ta mig från stationen till vandringsleden. Vilket ofta leder till att jag är helt slut och har min lunch innan jag ens har börjat. Så även denna gång. Efter att jag irrat omkring ett tag hittar jag så småningom stigen längs med floden. Efter ett tag visar det sig att den är avstängd, och jag försöker hitta en annan väg för att ta mig till Belmont Regional Park, som jag kollat upp innan. Visar sig att vägen jag hittat inte riktigt är gjort för att gå på, då det bara kör lastbilar där, och jag får gå halvt nere i diket för att inte bli överkörd. Jag kommer fram helskinnad, men hinner inte gå så länge innan parken stänger/min höft strejkar (är jag 90 år gammal..?) Då inser jag att enda sättet att ta sig därifrån utan bil, är att gå tillbaka hela vägen jag kom ifrån, vilket jag inte var så sugen på. Hade kollat upp en tågstation i närheten, men det visar sig att det ligger en motorväg emellan. Som jag sagt innan gör de det väldigt svårt för folk utan bil här.. Slutar med att jag får ringa en taxi (var väldigt svettigt där ett tag, när mobilen knappt hade batteri kvar, och de inte fattade vart jag var) för att ta mig över motorvägen och komma till tågstationen 🙂

Men men, hade en väldigt fin dag, emellan allt drama,
och tog mig tillslut hem hel och ren.
Kram på er!

Eat, sleep, crossfit-repeat

collage4

Hej!

Förlåt för tystnad, men det går i ett nu. Jobbar, går till crossfit, äter, sover. Och så börjar det om. Lördagsnätterna ägnar vi åt dans, och söndagar åt återhämtning och grönsaksmarknad. Men trivs så himla bra med livet just nu!

Bilderna är från förra helgen, då Stina fortfarande befann sig i landet och vi hade 25’c och sol, och spenderade hela dagen på stranden. Nu har det återgått till regn och storm igen.. 😦 Kämpa våren, kämpa!

Hann med en liten utflykt till fina vandringsleder förra helgen, så ska snart visa er lite bilder. Ta hand om er så länge ❤

3 seconds of fame

coffee

För er som fortfarande oroar er för oss på grund av jordbävningen, så har en av våra stammisar på cafét bl.a. gjort några filmklipp för att ge en positiv bild av Wellington, post quake. Media är ju lite av en dramaqueen och ibland får man en bild av att det är lite mer katastrof än vad det faktiskt är. Några tallrikar var allt som gick sönder hos oss. Med det sagt så är det ju inte alla som haft samma tur. Min hyresvärd fick en timme på sig att evakuera hela sitt företag ur byggnaden han hyr sina lokaler, pga risk för att byggnaden ska rasa. Så nu har hela vårt vardagsrum förvandlats till kontor/förvaring/blomsterbutik? Ni som skype’ar med mig, vet att jag är den enda som använder vardagsrummet, eftersom internet inte når till mitt rum, så vi får väl hoppas att han gör något åt detta snart.. Får i alla fall 20$ mindre i hyra varje vecka, så det är ju alltid något.

Kör de första 3sek på repeat, så ser ni ungefär hur mina dagar ser ut.. 🙂 

Shaken, not stirred

Två dagar efter jordbävningen, och för de flesta av oss är det business as usual. Det är många byggnader som blev helt förstörda, och många som inte kan gå till jobbet, men vi klarade oss undan med några serveringsfat som gått sönder. Wellington är full av liv igen, och domedagskänslan från måndag morgon har lagt sig. Då var centrum folktomt, alla butiker stängda, gator avspärrade, plus att ett oväder dragit in som gjorde att det blåste omkring krossat glas och motorvägen var avstängd p.g.a översvämning. Yay!

Vi har känt av efterskalv även idag, men allt har börjat lugnat ner sig. Även jag. Vi har haft ingenjörer på jobbet som kollar alla byggnader så de är okej, och det känns ändå skönt att va i ett land som känns hyfsat vana och preppade för sånt här. Man får också lite perspektiv när man umgås med personer som helt oberört duschat/sovit igenom hel jordbävningen, som om inget har hänt. Jag trippar inte längre på tå och hoppar inte till för minsta lilla, men har koll på vart närmsta bord eller dörrpost finns. Better safe than sorry. 

namnlost-1
Bilder från söndag eftermiddag, då jag fortfarande var lyckligt omedveten om hur en jordbävning känns. Jag var sällskap när Matias hade klipptid hos hostelets ”frisör”, gjorde ansiktsmålningar med mjöl och drack öl medan jag fick fotmassage. Kunde på riktigt inte sluta le när jag gick hem, och längtade efter att ringa Anna och berätta hur fantastiskt livet är. Det samtalet tog ju sen en oväntad vändning.. 
collage2
Dagen efter: Promenerade förbi vårt café och blev informerad om att vi skulle öppna igen på tisdag. Luis somnade utmattad på golvet efter en natts orolig sömn med jordbävningar. Och en hårsalong som ser ut att få en rolig dag på jobbet imorgon.. 

Jordbävning, storm, Donald Trump som president och Leonard Cohen är död. Nu tycker jag att vi lämnar förra veckan bakom oss, och går vidare. Nu kan det bara bli bättre! Am I right? 

Earthquake 7.5

_51369389_ring_of_fire_92424165_newzealand_quake2016_92424420_crackedroad14790721631271479074574386
Bilder lånade från internet

Hej på er!

Vet inte om ni har hört om jordbävningen, men jag ville bara säga att jag är okej. Den var som värst i Christchurch där den nådde 7.5 på richterskalan (som drabbades 2011), men alla i Wellington säger att det är den värsta de varit med om.
Jag satt och pratade i telefon vid midnatt, när jag märkte att våra fönster började skaka, och tänkte att det blåste väldigt mycket. Det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt var en jordbävning. Även om jag har tänkt på det en del sen jag var här, speciellt efter jag var i Christchurch, så känns det så långt borta att det faktiskt skulle hända. Men nu är jag här, vägar är avstängda, byggnader förstörda och människor har dött. Är väldigt tacksam att jag hade Anna i telefonen, annars hade jag fått total panik, för det var det läskigaste jag varit med om. När det lagt sig, kom alla andra i lägenheten ut ur sina rum, och vi såg till att alla var okej, och att huset inte tagit någon skada. Halva natten låg jag vaken och pratade med mina kompisar som också befinner sig i området, uppdaterade informationen om tsunamivarningar och ringde hem och grät för jag insåg hur himla lång hemifrån jag är, och långt ifrån all min trygghet. Men jag insåg också hur många människor jag har här som bryr sig om mig, även om jag lärde känna dem förra veckan, så är vi alla lika ensamma och utelämnade för naturens krafter. Och just nu har vi bara varandra.

Jag har spenderat förmiddagen med mina roommates, och de har berättat exakt vad jag ska göra nästa gång det händer (för alla lovar mig att det kommer att hända igen, även om det inte är lika kraftigt som denna gången), och nu ska jag till hostelet och gräva ner mig djupt under någons täcke och se på serier, och trösta mig med att jag i alla fall har många som kan hålla om mig om det händer igen.

Ta hand om varandra ❤

Never stop believing that fighting for what is right is worth it

election

Jag vaknade ganska hoppfull och exalterad i onsdags. I flera veckor har jag sett fram emot dagen då USA ska få sin första kvinnliga president. För något annat alternativ var ju otänkbart. Jag och kocken jobbade hela dagen med mobilen i ena handen, och jag mutade dem med kaffe för live-uppdateringar. Men ju längre dagen gick, desto större växte sig klumpen i magen. När jag slutat jobbet, och befann mig på crossfit, var det få av oss som kunde koncentrera sig på våra hang cleans, eftersom de sista rösterna höll på att räknas. När jag sen gick till hostelet, med ”din tid kommer” på högsta volym i lurarna, det var nog då jag på riktigt insåg vad som höll på att hända. Och eftersom jag är en crybaby, hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Är det på riktigt? 2016 röstar vi hellre på en sexistisk, rasistisk, oerfaren man som stöttas av terroristerna och inte tror på klimatförändringarna … än en kvinna? (Och ja, jag vet att det är en förenklad bild, att Hillary inte heller är så himla bra, att USA vill ha en förändring osv) Ett steg framåt, två steg tillbaka. Två tusen steg tillbaka. Försöker klamra mig fast vid bilden som visar hur valresultatet hade sett ut om bara personer 18-35 år hade fått rösta, och hoppet och tilltron till att vår generation kommer göra skillnad.


Min vän Paula satte ord på vad så många av oss känner:
”I’ve spent this evening not being able to tear my attention from the TV/internet and the glaring headline ”Breaking News: Trump Elected President” after a day of nervously checking my phone just to see yet another state turning red. And I cannot help feeling sick. I know this comes from a fairly privileged position, as a european I won’t feel the consequences as harshly as many others but the sick feeling remains. And anger. I’m angry that someone this openly misogynistic, homophobic, ableist and racist, someone who lies this blatantly, someone who had no political experience whatsoever, someone who keeps spreading hate and attacking vulnerable communities, someone who was endorsed by the KKK, someone who is just a giant angry narcissist with the temper (and the vocabulary) of a 5 year-old is now one of the most powerful people on this planet. And I want to joke about it like so many people around me do, I want to not care but I’m going to be honest – it feels like a punch in the face that someone who doesn’t believe that people like so many of my friends, like me, deserve any respect or even just basic rights. And even without any emotional attachment or personal feelings, I just can’t stop shaking my head. At the sheer mass stupidity and at the whole rigged system that made it possible for someone like Trump to run for president in the first place. This is a sad day for democracy and for anyone involved in trying to change things. And it’s easy to just try to detach yourself from it, to be like ”what does it matter, it’s not my country” or ”what does it matter, this just proves that shitty people will always win” and this is the last thing you should do right now. Because this is not just America, right-wing populism is becoming louder and louder all over Europe. Be pissed off, be angry, be sad. Have a drink or whatever because honestly, ya gotta cope somehow but don’t leave it at at. Organize. Educate yourself and others. Share compassion. Don’t keep up with bullshit. Look out for each other. Criticise. Take a stand. Don’t let history repeat itself.”