I början på April, när jag suttit och rullat tummarna i Wellington länge nog, tog jag nattbussen till Auckland.

För där fanns Ebba! Som kommit till andra sidan jorden för att liva upp stämningen.

Först spenderade vi en heldag med hennes släkt, som hon nyligen fått reda på att hon har här. De tog med oss till stranden, vattenfall och en väldigt intensiv släktmiddag.

Sen hörde Andries (aka min reseledare) av sig, och frågade om vi ville följa med till Waiheke island. Det ville vi såklart.

Vi tog färjan över, hyrde en bil och åkte runt och tittade på allt det vackra. Vi åt lunch på ett bryggeri, provade vin och olivolja, doppade fötterna i havet och promenerade runt på gröna kullar.
Sen kramades vi Hejdå, då Andreis skulle vidare på nya äventyr och jag fick ärva hans Lonely Planet om Nya Zealand. Så glad över denna slitna guide!

In the beginning of April, I took the nightbus to Auckland, to meet up with Ebba, who came to visit me. We visited her family, walked to waterfalls and went to Waiheke island with Andries. 

Killarna hade dragit vidare, och jag satt i Wellington och rullade tummarna. Efter ett tag tröttnade jag såklart på det. Så jag och Kit, som är min partner in crime från crossfit, bestämde oss för att göra Tongariro Alpine crossing. Den är nästan 20km och ska vara en av Nya Zeelands bästa vandringar.
Trots att jag sett ganska mycket av Nya Zeeland nu, så slutar jag aldrig förundras av detta land. Så häftigt att promenera genom detta vulkaniska område med varma källor, gamla lavaflöden, röda krater och fantastisk utsikt.

Resan börjar lida mot sitt slut, och vi har börjat köra norrut, tillbaka mot Wellington. Men först stannar vi i Arthur’s pass, och jag har nu åkt den vackra, men väldigt åksjukeframkallande vägen, kanske fyra gånger? Dock första gången som jag klättrat upp 1833m till Avalanche Peak. Som tumregel kan man ha, att ju jobbigare det är att ta sig upp, desto vackrare utsikt. Boy, om vi svor mycket på vägen upp (i alla fall jag, i mitt huvud) Men det är ju alltid värt det när man väl kommer upp. 
Efter att ha lunchat med en sällskapssjuk Kea, klättrar vi ner igen och kör till Greymouth där vi spenderar natten. Den här svärmorsdrömmen väcks med sång och tårta, och tillsammans med en liftare beger vi oss mot Picton. Sista natten med gänget spenderas med mer födelsedagsfirande, och dagen efter kramas vi Hejdå vid färjan. Killarna åker tillbaka till Wellington, och jag tar bussen till Blenheim för att spendera ett dygn med regn, Latin party och min vän Lea.

Som tur är, slutar inte sagan här, utan vi har återförenats i Wellington, otippat i Tongariro och planerar även att ses igen i Auckland. Är så tacksam att jag fick chansen att resa med dessa härliga personer (Inte bara för att de har en bil och är bra turistguider). För vi har haft så himla roligt ihop och ensam är sällan stark ❤

We hike in Arthur’s pass, celebrate Andries’s birthday, and drive back to Picton where we say Goodbye. The boys go to Wellington, and I go to Blenheim to see my friend Lea. We have a reunion in Wellington, then we live happily ever after. The End. 

Jag har tydligen lagt mig till med en rädsla för hängbroar (ändå rimligt?) och tyvärr finns det väldigt många sånna här. Andries förevigar mitt mod.
Vårt nästa stopp var att titta på glaciärer. Valle valde att kosta på sig en helikopter, medan vi vanliga dödliga med begränsad budget snällt fick gå/klättra i några timmar för att se. Sorgligt att se hur snabbt den försvinner, vilket till största sannolikhet beror på global uppvärmning 😦

Valle casually takes a helicopter to the top of the glacier, and the rest of us walk. It’s impressive but at the same time sad, to see how fast it retreat due to global warming.. 

Efter Mt Cook spenderade vi massa timmar i bilen, sen kom vi fram till det här drömmiga. Lake Pukaki, som har sådär orimligt turkost vatten. Medan chauffören tog en välförtjänt tupplur, så tog vi ett (väldigt snabbt) dopp i det iskalla vattnet och låg på klipporna och torkade i solen.

Vi körde vidare till Lake Tekapo..

..Och Church of the good shepherd.

Vi slog läger vid lake McGregor, och väntade alldeles för länge med middagen, så vi fick sitta i mörkret och famla efter jordnötssmör och brödskivor.

Dagen efter gjorde vi de vi gör bäst; letar upp en fin utsikt att beundra. Denna gången vid University of Canterbury Mt John Observatory.

Vi letar upp ännu en vandringsled, går nästan vilse, och kör sen vidare till nya vackra platser.

We visit lake Pukaki, Lake Tekapo, Church of the good shepherd, Lake McGregor and University of Canterbury Mt John Observatory. 

När vi kände oss klara med Dunedin, drog vi tillbaka till västkusten. Jag satt i baksätet och njöt av utsikten (Inte bara de två stiliga herrarna då)

Men alltså.. ⇑

Valle stod för panorama-selfies

Vi hade alltså kommit fram till Mt Cook’s nationalpark.

Kan man få somna med den här utsikten varje natt, ja tack.

Mt Cook är Nya Zeelands högsta berg (3724m), och inget man bestiger bara sådär. Så vi nöjde oss med 2200 trappsteg en bit därifrån, för att få en fin utsikt. 
Vi fick kämpa för att inte blåsa bort.

Och satt o lyssnade när det brakade till och stora snö/isblock rasade ner.

Varsågod att använd till valfri reklamkampanj.

Pictures from Mt Cook national park. 

Första gången vi åkte förbi Cathedral cave kom vi när det var högvatten, och då går det inte att gå in. Så efter att ha varit en vända i Dunedin för att fixa mobiler, sova i riktiga sängar osv, så åkte vi tillbaka.

Går inte att inte bli en klyscha och imponeras av vad naturen skapar.

Härligt väder som ni ser. Vi har hittills haft väldig tur med vädret, men nu vart vi ganska blöta trots lågvatten.

Turistandet fortsatte och vi åkte för att titta på några stenar som Valle ville fotografera (tillsammans med 823692 asiater)

Hobbyfotograferna tröttnade snabbast, och övergick till att ta selfies istället.

Och till slut! Efter timmar av letande och väntan (jag har nog snart mina 10 000 timmar vid sidan av diverse fotbollsplaner, så jag börjar bli bra på det här med att sitta o huttra på en bänk) fick vi till sist se en pingvin, och alla kunde åka hem glada och nöjda.

We became tourists 2.0; visited the Cathedral cave, took pictures of stones and spend hours waiting for penguins. 

Vår väg mot Dunedin var såklart lika drömmig som alltid.

Vi stannade vi ännu en strand för att leta efter pingviner, men allt vi hittade var poserande sjölejon.

Andries tröttnade snart och började istället inspektera diverse grejer havet lämnat kvar.

Vi åkte vidare till Tunnel beach. Ja, ni gissade helt rätt, man fick gå igenom en liten tunnel för att komma till stranden.

Vi hittade en mysig camping, lagade pasta med tonfisk på vårt lilla gasolkök, och jag fick ett kinderägg som förstapris för att jag överlevt ännu en pms.

Vi gick upp mitt i natten (kändes det som) för att åka till Nugget point lighthouse. Ännu en plats för den perfekta soluppgången. Andries och jag satt och slumrade i bilen medan Valle riggade utrustning. Det var helmulet och man såg inte solen över huvud taget :))) Bättre lycka nästa gång.

On our way to Dunedin. Pretty views, sealions, tunnel beach and Nugget point lighthouse. 

Efter att ha lämnat Queenstown en andra gång, så åkte vi söderut mot Invercargill. Skulle inte rekommendera någon att spendera någon längre tid där, men vi stannade över natten för att fixa bilens airbags (efter att kommit först på plats till en trafikolycka var vi väldigt måna om att fixa dem snabbt som attan). Vi körde längst med kusten mot Dunedin och turistade vid Nya Zeelands enda slott, och stannade vid prick varje strand i jakt på pingviner (Andries) och fotomöjligheter (Valle). Ska väl erkännas att jag inte har stenkoll på exakt vart vi var hela tiden, då det var mitt under brinnande pms, så jag satt mest i baksätet och grinade, och kravlade mig bara ur bilen för att ta några bilder, och sen tillbaka in under en filt igen. Livet.

We drove from Queenstown along the coast, to Dunedin. We stopped at the only castle in New Zealand, and at every single beach along the way to look for penguins (Andries) and good pictures (Valle).

Vi åkte tillbaka till Queenstown en vända till, och förutom att spendera för mycket pengar, så gick vi även Ben Lomond track. Jag hade tagit det inte helt genomtänkta beslutet att göra Crossfit open dagen innan, vilket ledde till att jag hade ca 100% träningsvärk och 0% kraft kvar  benen. Så utan att bryta ihop totalt, och med Valle som tålmodigt väntade in mig, så tog jag mig upp 1300m till ”the saddle”. Där tackade jag för mig och killarna fortsatte upp till toppen. Finns en gräns för hur mycket jag tänker genomlida för en vacker utsikt, tro det eller ej. Sen var ju utsikten därifrån inte så himla pjåkig heller..

We came back to Queenstown and walked Ben Lomond track. I wanted to cry all the way up, due to crossfit open the day before. Decided not to go all the way to the summit, but hey, the view from 1300m wasn’t too bad either.