När jag tågluffade i Europa förra sommaren träffade jag på två trevliga amerikaner i Berlin på en stadsvandring. Vi hängde bara en dag, men klickade verkligen, och vi har hållit lite sporadisk kontakt sen dess. Så när det var dags för mig att bege mig till andra sidan Atlanten hörde jag av mig till en av dem och sa Hej, jag befinner mig i din del av världen vill du ses? Och det ville han! Som tur är bor han i Seattle, som ligger bara 4h buss från Vancouver.

Så efter att tagit reda på vad som krävs för att ta sig in i USA (Ingenting? Vilket gjorde mig ännu mer nervös), så tog jag bussen till Seattle, och det visade sig att det var lättare att ta sig in i USA än i Kanada? Vid gränskontrollen skämtade de till och med och frågade om jag hade med mig lutfisk? Än så länge stämmer alltså ingenting av det jag hört om USA. Men sen rullar vi över gränsen, och vid vårt första stopp är det första jag ser en man i cowboyhatt, en vapenbutik och den största amerikanska flaggan jag någonsin sett. Och allt är i sin ordning.

Första kvällen åt vi middag på ett heavy metal/fancy cocktail/vegan-ställe, och Wyatt påstod att mer Seattle än såhär blir det inte. Jag hade bett om the full american experience, och han tog sitt uppdrag på fullaste allvar. (Endast minuspoäng då jag beställde en local beer, men fick en alkoholfri öl från Holland..)

Efteråt gick vi ut med hans kompisar och flickvän i Capitol hill, där han bodde. Vi spelade flipperspel och drack söta drinkar. Avslutade kvällen med obligatorisk varmkorv.

Efter Nanaimo, tog jag bussen norrut, till Tofino. Ett litet gulligt, surf/hippesamhälle med ca 2000 invånare.

Var ganska grått när jag var här, men myste omkring i små butiker, strosade på stranden, pluggade på olika caféer och njöt av att ha rummet jag bokat för mig själv några nätter.

Efter några dagar var det dags att ta färjan tillbaka.
Väl tillbaka i Vancouver var hostelet jag bott på innan fullbokat. Men fick ett rum tvärs över gatan, och kunde i princip se in i mitt gamla rum.

Resterande dagar spenderade jag med att plugga och äta olika goda saker. Till exempel sushi (finns väldigt mycket, god och billig sushi här), froot loops och bagels (för inget blir mer nordamerikanskt), och lobsterroll (har alltid velat prova).
Next stop: Seattle!

Från Victoria, åkte jag vidare norrut på Vancouver island, till Nanaimo.

Jag försöker ju berätta om det bästa jag varit med om på varje ställe, men med Nanaimo vet jag ärligt talat inte vad jag ska säga. Det var en väldigt intressant upplevelse. Det börjar med att bussen släpper av mig vid hamnen, så måste gå hela vägen in till stan. Kommer fram till hostelet, där en tonårskille jobbar i receptionen, och är högst irriterad över att jag stör honom med min incheckning. Den första jag möter i mitt rum är en kvinna som klargör att jag inte ska göra mig hemmastadd, eftersom ingen ska sova i våningsängen över henne. Lång historia kort, så får jag inte byta rum och hon är mer än irriterad. Vaknar sen kl06 av att hon snubblar över min väska och kastar in den i väggen som en reaktion på detta, tänder lyset och drar upp gardinerna så alla i rummet vaknar.

Nanaimo fortsätter sedan att bjuda på regn, väldigt religiösa personer som gärna håller långa föreläsningar om Jesus utan att man bett om det, det här var utsikten från mitt rum och inte ens tripadvisor hade några tips på vad man kunde hitta på.
Bokade ett pass på närmsta box, eftersom crossfit alltid är lösningen på alla problem (och för att min största idol Patrick Vellner tränar här). När jag kommer dit visar det sig att det bara är jag som har bokat passet, och passet är en timmes rodd. Vilket är ungefär det värsta jag kan tänka mig. Efteråt missar jag bussen med 1min och får vänta ensam i mörkret i 40 min på nästa.

Hittade en hemsida med turistinformation för Nanaimo, och de tipsade om ”Nanaimo-bar-trail”, som jag antog var nån form av pubcrawl, med lokala barer och bryggerier. Men visade sig att Nanaimo-bar är ett bakverk, och de listar ca 40 platser man kan äta detta bakverk på. Nöjde mig med att prova ett ställe, och det var iaf en god kaka. Det var väl ungefär det bästa som hände på det här stället.

Har försökt leta upp mina finaste bilder, men för det mesta såg det ut såhär↑

MEN, så blir det ibland, och i slutet kunde jag bara skratta åt eländet. Ringde min kompis Nils och hans föräldrar, sen drog jag snabbt vidare till Tofino.

Efter ytterligare lite tid i Vancouver, flydde jag ännu en gång storstan. Denna gång för öliv.

Tog färjan över till Vancouver island, och staden Victoria.

Spanade in gulliga husbåtar och fyrar.

Bodde på ett hostel med ganska sliten insida, men fin utsida. Men största plusset var att det ingick både frukost och middag. Backpackerlyx deluxe.

Den mesta av min tid i Victoria spenderade jag på universitetsbiblioteket, då de hade en bok jag behövde. Visade sig nämligen att en del av kurslitteraturen jag hittat online, var på tyska.. Så då var i alla fall översättningen från engelska att föredra.

På kvällarna strosade jag omkring och tittade på allt fint. Var väldigt mycket novemberväder när jag var där, så föredrog nästan kvällarna då allt var så fint upplyst, och lite mindre grått.

Efter ett par veckor i Vancouver, flydde jag storstadslivet och tog semester från semestern, i Whistler. En skidort med ca
11 000 invånare som höll vinter-OS 2010 om ni minns.

Här var det sprakande höst, och för tidigt för skidor (även om det var gott om australiensare som kommit hit för skidsäsongen). Men jag var såklart här för vandringen.

Boende var en s.k. pod, vilket i princip var en liten låda. Men ärligt talat det bästa boendet jag haft hittills, då jag i vanliga fall sover i rangliga våningssängar som gnisslar bara man funderar på att vända på sig. Fick ytterliga semesterkänsla eftersom det visade sig att det inte fanns nått kök, så åt alla mål mat på restaurang (tur jag inte reser efter nån budget så jag hade blivit stressad över att den sprack eh).

Sen var det dags att ge sig ut. Whistler bjöd på strålande sol, fantastiska vyer och fantasifulla namn på sina vandringsleder.
Tyvärr gjorde sagda skyltar inte ett särskilt bra jobb, för det var omöjligt att hitta utkiksplatsen. Som tur var mötte jag ett par som pekade mig i rätt riktning, så jag fick njuta av det här fina.

Även om det har varit lite problem ibland att vara här när det inte är högsäsong (med bussar som inte går osv), så är jag så glad att jag är här den här årstiden och får uppleva allt det här vackra.
Nästa dag gick jag åt andra hållet, för att se vad som fanns där. Hade med mig lunch och avnjöt den med bästa kombinationen av berg och sjö.

Inte bara bussarna som hade lågsäsongspaus, utan även liftarna. Så bestämde mig helt sonika att gå upp för skidbacken. Lite knöligare än vanligt utan vandringsled, men värt när man väl kommer upp.

Sen var det dags att åka tillbaka till Vancouver, men det gjorde nästan inget när det här var utsikten från bussen nästan hela vägen.

En av dagarna som det inte regnade (man får passa på när det händer) tog jag en paus från pluggandet, och promenerade söderut över Granville bridge.

För att komma till Granville island.

Här är det bland annat matmarknad och massa små butiker med konst och souvenirer.

Strosade runt och smakade på olivoljor, köpte presenter och drack kaffe från lokala rosterier.

Konst i alla former. Observera cementblandarna som är målade som sparris och jordgubbar.

När jag var mätt och belåten promenerade jag längst med vattnet, och genom parker. Gillade verkligen det här området.

Kom till slut fram till CRAFT Beer Market, där jag avslutade dagen med att dricka öl med ännu en tysk tjugoåring. Fin dag ändå, och en välbehövlig paus från biblioteket och idrottsfilosofiska texter.

Hostelet jag bodde på hade dagligen olika aktiviteter man kunde vara med på, en av de dagarna var det att åka till Capilano Canyon, som jag hängde med på.

Där gick vi bland annat till Capliano Salmon Hatchery, där man kunde se laxen hoppa upp för ”stegen”, för att ta sig vidare i floden.

Vi promenerade runt i området och tittade på fiskare och småpratade med andra backpackers.

På vägen hem stannade vi på ett lokalt bryggeri för lite lunch och öldrickande.

I närheten av Capilano Canyon ligger The Grouse mountain. Vi hann inte med det den dagen, så jag bestämde mig för att åka tillbaka hit, då jag hade blivit rekommenderad att gå The grouse grind.

Denna 3km långa vandringsled kallas även “Mother Nature’s Stairmaster”, och toppen ligger 1,127m över havet. Visade ju sig att det var inte så mycket ”vandringsled”, utan snarare trappsteg rakt upp. 2,830 stycken närmare bestämt. Slut på funfacts, men här kan man läsa mer om man tex vill veta hur ofta folk springer upp här under en livstid (bland annat någon som gjort det över 2000 ggr..)

Träffade en tjej på crossfit som hade sprungit upp här 15ggr på en dag? Oklart varför. Rekordet ligger på under halvtimmen, och för mig tog det lite mer än det dubbla. Firade detta med en öl på toppen.

Promenerade sen runt och njöt av utsikten.

Verkar som att detta är de enda björnarna jag kommer få se i Kanada. Två ledsna grizlybjörnar i en litenliten inhägnad..

Sen gick solen ner, och jag väntade på att ta ”sjöbussen” tillbaka. Var väldigt förvirrad över detta namn, innan jag förstod att det var en helt vanlig färja, och inte hade nånting med nån buss att göra.

Ganska fint kvällstid ändå.

Tog semester från semestern, och hade bara med mig min lilla ryggsäck. Glömde då att packa kamerasladden för att få över bilderna till datorn, därför blev det tyst här ett tag. Men jag lever och frodas!

Vi fortsätter där vi slutade. Jag kom med tåget till Vancouver, och där var det höst.

Det första som hände var att jag blev bjuden på Thanksgivingmiddag av kanadensiska släktingar. Sån lyx att bara ramla in på ett kanadensisk högtidsfirande, trots att man aldrig träffat dem förut (förutom en av dem, en gång när jag var 10 år). Insåg att det inte blev några fler bilder än på deras bostadsområde och pumpapajen. Men alltid något. Trevligt var det i alla fall!

Jag hade en hemtenta på G, så bestämde mig för att ha ett par veckors vardag, då jag spenderade dagarna på biblioteket och kvällarna på en crossfitbox. Var faktiskt väldigt skönt att ta en paus från resandet ett tag.

Visade sig att det är väldigt mycket tyska tonåringar här. Alla verkar ha åkt hit för sitt gap-year efter gymnasiet. En av dem frågade om jag ville med på ett lokalt bryggeri’s födelsedagsfirande, och det ville jag såklart. Hon berättade att hon jobbar som au-pair här. Om jag kände mig gammal när jag sa att jag också varit au-pair, för 10 ÅR SEDAN? Ålderskrisen har nu officiellt börjat.

Var inte jätteimponerad av Vancouver från början. Ännu en storstad, som alla andra. Men med mycket regn och uteliggare. Men ibland visar den sig från sin bästa sida, så har ändå blivit lite charmad.

Något av det första jag gjorde när jag bestämt mig för att åka till Kanada, var att googla ”Best trainrides in Canada”. Ni som har hängt med på bloggen ett tag känner till min förkärlek till att åka tåg.

En av de rekommenderade rutterna var från Jasper, genom The Rocky Mountains till Vancouver. Vilket var perfekt, eftersom det var precis dit jag skulle. 

Jag började leta tågbiljetter, och av en slump hittade jag en superdeal på deras business class, som var billigare än standardbiljetterna. Så bestämde mig för att detta var tillfället jag unnade mig lite extra under resan.

Hade läst innan om deras panoramavagnar, och tror aldrig jag har varit så taggad på en 24h tågresa (Hade också hört att kanadensiska tåg är väldigt långsamma, och enligt googlemaps skulle samma sträcka bara ta 8h att köra med bil. Och när jag väl satt på tåget förstod jag varför. För långsamt gick det).

Vi hade en konduktör som berättade om områdena vi åkte igenom och olika sevärdheter vi åkte förbi. Här berättade hon tex att berget vi kan se är Mt Robson, som är det högsta berget i The Rocky Mountains, på 3 954 meter, och en del av UNESCOs världsarv. Och att vi hade en väldig tur som såg toppen, för det kan man bara göra ca 12 dagar om året.

Efter ett par timmar fick vi gå till restaurangvagnen och äta brunch. Eftersom jag reste själv, så fick jag sitta med folk jag inte kände. Jag drog helt klart ner medelålder på det här tåget, men jag blev kompis med väldigt många gulliga kanadensiska pensionärer. Alla hade de historier om första gången de åkte det här tåget, eller när de åkte tåget på sin 50-åriga bröllopsresa, eller när de hälsade på sin syster i Toronto och åkte det här tåget i fyra dygn.

Efter att ha bokat sittning för middagen (och rett ut missförstånden om vilken tid middagen faktiskt var, då vi åkte igenom flera tidszoner), gick jag tillbaka till panoramavagnen, och bara njöt av utsikten.

Vid ett tillfälle ropade personalen ”Bear on the left”. Men jag missade den, till min stora besvikelse. Tänkte att det hade varit det perfekta tillfället att se en björn, på tryggt avstånd i en tågvagn.

På eftermiddagen fick vi även tillgång till en annan tågvagn, där man kunde gå en trappa upp, och satt som uppepå tåget.

I Kamloops tog vi paus, och vi fick gå ut och ta lite frisk luft. Min plan var först att dela upp tågresan i två, och sova här en natt. Men det visade sig att tåget bara gick en gång i veckan, så övergav den planen.

Efter trerätters middag, var det vinprovning. Vi fick prova olika lokala vinsorter medan vi såg solen gå ner utanför.

Sen var det dags att gå och lägga sig, i sängen som personalen bäddat medan vi åt middag. Med choklad på kudden, gott om utrymme och tunga gardiner att dra för, så man fick en egen liten koja, så var det helt klart en annan upplevelse än SJ’s nattåg.

Vid åtta på morgonen rullade vi in på stationen i Vancouver. Jag åt frukost på tåget, sa hejdå till mina nya pensionärsvänner och kände mig mer än nöjd med min första tågupplevelse i Kanada.